Oro

Har hjärnan full med så mycket skit att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan inte sätta ord på min känslor och min oro. Går in i ett tillstånd av total apati. Bryr mig inte om något.

Fick hem den stora grodan, brun och fin efter 2 soliga veckor. Han möttes i dörren av ett skrik från lillebror och bröderna kramas i hallen. De sitter nära och bara tankar närhet utan att erkänna att dom saknat. Möts i tvspelets värld. Mitt mammahjärta svämmar över.

Jag är orolig för det han missat i skolan, smsar att han måste ta reda på vad han missat så han kan ta igen. Men mamma, det har jag redan gjort är svaret. Har 2 lärare kvar som jag inte fått tag i. Han är stor, han tar ansvar och jag inser att jag måste släppa, men jag orkar inte! Orkar inte inse att han växer ifrån mig. Det är jobbigt!

Dom avlöster varandra, den stora har fattat att man inte lägger bollstrumpor i tvättkorgen utan man drar ut dom. Nu är de mellans tur, vi tjatar, mutar och hotar. Skriker och bönar, inte bara om strumpor då. Så lika men ändå så olika. Den stora är inte stor men längre på vägen. Andra problem och bekymmer, lillebror trampar i redan trampade spår. Än så länge, revolterar. Det är faser och perioder och de ska gås igenom på ett sätt eller annat! Finns inget facit, bara en längtan att göra rätt och en fruktan för det som är fel. Fruktar frigörelsen men välkomnar den samtidigt. Kan önska en dag för mig och kärleken. Tillsammans.

Ovisheten om jobbet, hur blir det om... Eller om det blir så... Mycket kretsar runt om det blir så, om jag får jobbet eller arbetslösheten. Arbetslös, arbetslös, arbetslös?